Allt om flytten till Oskarshamn

Hur känns det att flytta till en plats man aldrig besökt förut?

Som många av er säkerligen redan vet, har vi flyttat ner till östkusten. Till en småstad som heter Oskarshamn.
Vi flyttade hit för att min sambo, Isak Pantzare, fick kontrakt med IK Oskarshamn i hockeyallsvenskan. Det är en milstolpe i hans karriär. Hela förra säsongen, när vi bodde i Borlänge, var detta precis vad vi hoppades skulle hända efter dåvarande säsongs slut. Han gjorde en toppensäsong och hela våren gick vi som på nålar i väntan på kontraktsförslag och samtal från hans agent. Slutligen blev det klart, hockeyallsvenskan, Oskarshamn, och en fjärde flytt för oss tillsammans!

​Vi har hunnit bo i Luleå. I Piteå. I Borlänge, och nu har vi precis landat här i Oskarshamn. Jag hade varken besökt Borlänge, eller Dalarna över huvudtaget, och inte heller Oskarshamn innan vi flyttade ner. Jag får ofta frågan "hur känns det?" Och ja, det är klurigt. Det är spännande, som ett litet äventyr i sig. Jag älskar att resa, att se och upptäcka nya platser. Vandra på nya gator, se ny natur. Hitta egna små smultronställen. Men det är också en total omställning, då man börjar om helt på nytt. Man lämnar allt det som är ens vardag. Sina vänner, det som varit ens hem, vanor och rutiner, allt det som varit tryggt och bekvämt.

Att sedan komma till en ny hemstad betyder att man bygger upp allt det där på nytt. Som ett litet pussel som byggs på bit för bit. Det tar ett tag att vänja sig. Jag känner mig ofta disorienterad i början. Men det blir bättre och bättre med tiden.
​I både Piteå och Borlänge fann jag vänner som jag med säkerhet vet att jag kommer behålla livet ut, jag önskar att jag kunde ta med dem alla. Men det funkar ju inte riktigt så. Det är väl kanske den jobbigaste biten, vänskapsdelen. Att behöva flytta från alla man kommer nära.
Å andra sidan: om det inte vore för detta liv, hade jag aldrig lärt känna de stjärnor till vänner som jag har idag. Så det jämnar ut sig. Man utmanar sig verkligen till att lära känna många nya ansikten, och det är jag otroligt tacksam för.

"Offrar du allt för din pojkväns karriär?"

Jag vet att många har den fördomen. När jag berättar att min pojkvän är en hockeyspelare på elitnivå får jag ofta höra "Ja då är det bara att följa med!" Nej, det är inte BARA att följa med. Inför varje flytt har vi tillsammans diskuterat. Vad vill vi, som par? Vad vill han? Vad vill och känner jag? Precis som jag antar att alla andra par diskuterar livet. Jag skulle aldrig leva ett sådant här liv om jag inte ville det.
Ja, det mesta styrs av hockeyn just nu. Men det kommer inte alltid att vara så. Och framför allt: jag har inget emot det just nu. Vi är ännu unga. Vi vill båda se så mycket av världen som möjligt. Han har sin hockey, jag har mitt företag som jag tar med mig var vi än hamnar. Och dessutom pluggar jag nu på heltid på distans. Det är väldigt skönt att ännu vara platsobunden.

Nya horisonter

Så vad tycker vi om Oskarshamn hittills? Vi är båda ense om att det är skönt med en småstad. Vi är ju båda två riktiga lantisar, som i framtiden drömmer om hus i avskildhet. Nu bor vi mitt i stan, vilket är något helt nytt för oss. Men, som sagt: vi har inget emot att testa på nytt. Det är fint med kontraster. Som tur är, är det väldigt nära till havet överallt. Till små skogsdungar. Till klippor mot en ändlös horisont. Det är väldigt annorlunda mot vad vi är vana vid, men väldigt vackert.

Kullersten breder ut sig direkt utanför vårt lägenhetshus. Det doftar ljuvligt från alla små restauranger och caféer. Här är alla hus färggranna. Gula, blå, rosa, ljusröda. Pluspoäng för att vi bor i ett rosa hus. Jag vet inte varför, men det får mig att tänka på Pelle Svanslös. Vi har Maja Gräddnos som granne i alla fall.

​Det bästa med att flytta runt som vi gör, är definitivt att vi får se så mycket. Nya horisonter. Djupa skogar. Guldskimrande fält i solnedgång.
​Nu bor vi granne med havet. Smaken av salt dröjer sig kvar efter kvällsdoppet. Vi har förundrats av maneter, skrämts av läskiga småkryp, suttit på klipporna vid en insjövik och tittat på stora fiskar som vakar och sagt "FAN, nu skulle man haft flugfiskespö't!" Det är fint. Det är spännande. Att få uppleva allt detta med de tre man älskar allra mest i hela världen ♥

Lite så ser livet ut just nu. Allt är ännu väldigt nytt. Jag har inte hunnit träffa någon av hockeyflickvännerna ännu, vilket känns lite tråkigt. De är ofta de första kontakter man skapar. Det verkar som att de flesta inte bor här ännu dock, så det kommer nog.
Imorgon har IK Oskarshamn sin första träningsmatch, vilket ska bli himla kul att gå på! Nytt lag, ny ishall, mer publik. Lite nervös är jag allt. Men mest taggad!

​Kul att få damma av bloggen, förresten. Är tacksam att ni är många som ännu kikar in här, trots att det ekar rätt tomt. Det senaste året har inspirationen gått lite upp och ner. Jag har letat efter mig själv i min foto- och redigeringsstil. I mitt varumärke. Ifrågasatt. Funderat. Jämfört. Inte varit nöjd. 
Det känns som att jag hållit tillbaka, och det vill jag inte göra längre. Jag vill köra mitt race, berätta min historia. Vara mer personlig. Dela med mig mer av det som är livet. Let's go! Hoppas ni alla har, och har haft, en fantastisk sommar!